Kommentatorn

Efter över fyra månaders sandlåda har Sverige idag fått en ny regering presenterad. ”Den som väntar på något gott” brukar det ju heta, men njaaa. Föga förvånande så ser det ut att bli en ännu värre pajasföreställning denna gången. Det är t ex högst tveksamt om man kan kalla det för gott omdöme att utse följande personer till ministrar:

Den lajvande rastafarikvinnan Amanda Lind, som anser att den fd bostadsministern och islamisten Mehmet Kaplan är en pionjär och hjälte, blir ny kulturminister och idrottsminister.

Anders Ygeman, vars sjabbel i IT-skandalen hos Transportstyrelsen 2017 borde renderat ett rejält fängelsestraff, men istället fick han en glassig tjänst som gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen. Nu blir han alltså återigen utsedd till minister.

Grattis Sverige!

Alliansen är död och det finns inga möjligheter för den att återuppstå på ett trovärdigt sätt inom överskådlig framtid. Centern och Liberalerna har bekänt färg och hoppat i säng med vänstern, vilket jag egentligen inte är så förvånad över då jag länge betraktat dom som vänsterliberaler. Frågan är hur Kristersson tänkt sig att ta makten under rådande förutsättningar? Att M tillsammans med KD ändå skulle låta förrädarna C och L komma krypande tillbaka redan om tre och ett halvt år bör ses som uteslutet, trots att det är svensk politik det handlar om. Väljarnas dom skulle inte bli nådig. Således är det enda realistiska alternativet ett samarbete mellan M, SD och KD.

Dessvärre har Ulf målat in sig i ett hörn angående Sverigedemokraterna, och eftersom personlig prestige inom politiken oftast går före landets väl så kommer han näppeligen befatta sig med Åkesson & Co. Med detta i åtanke bör Moderaterna agera redan nu, eftersom jag inte tror vi klarar hela vägen fram till 2022 med stundande clownregering bestående av SCLMPV (låter ju faktiskt som en allvarlig diagnos). Följaktligen måste M snarast tillsätta en pragmatisk partiledare med pondus som öppnar upp för samtal med SD, annars kommer Sverige fortsätta accelerera mot avgrunden utan något som helst hopp om bättring.

Något som är populärt bland t ex flumliberaler, vänstermänniskor och kulturmarxister rent allmänt är att förneka att det finns en specifik svensk kultur. Normala människor reflekterar oftast inte över sitt lands kultur speciellt mycket, den bara finns där. Man känner det på sig liksom. Problem uppstår dock inte sällan när dessa vanliga svenskar konfronteras av fosterlandsförnekare som ber dem definiera svensk kultur. Dessvärre går många rakt i förnekarnas fälla. Det rabblas upp saker såsom köttbullar, små grodorna, jultomten etc, varpå förnekarna påpekar att dessa företeelser inte alls är svenska och anser sig således bevisat att det där med svensk kultur bara är ett påhitt.

Nu tycker jag att vi en gång för alla går igenom vad svensk kultur är, men även fransk, rysk, japansk och peruansk. Så, alla ni fosterlandsförnekare; spetsa öronen och lär er något. Herman Lindqvist förklarar: